I morse ville Rayo inte äta upp sitt kraftfoder och visade typiska koliksymptom som att skrapa med hoven i marken, titta sig mot magen och lägga sig ned. Han hade ätit upp sin middagsmat och bajsat under natten så vi bestämde oss för att börja med den klassiska behandlingen för kolik: promenera. Efter en kvarts promenad ute så kom han tillbaka helt svettig och vinglig så vi kände att veterinär måste tillkallas akut.
Distriktsveterinären kom hit och behandlade honom med smärtstillande och kramplösande (för att förstoppningen i tarmarna skulle släppa). Han fick även 4 liter vatten och paraffinilja ned i magen genom en slang samt lite dropp på slutet när det inte släppte så bra som det skulle. Efter några timmars besök så hade han blivit bättre så veterinären åkte härifrån och sa att vi skulle ringa igen om han blev sämre.
Han gick en liten promenad i timmen och efter tre timmar så ramlade han plötsligt ihop uppe vid ridhuset. Allmäntillståndet hade gått ner igen, han blev alldeles kall om huden och fick bleka slemhinnor. Vi ringde akut igen och bestämde oss den här gången för att åka in med honom till kliniken på Ultuna. För att komma dit fick vi dock invänta en ny veterinär som kunde ge honom smärtstillande så att han inte skulle ramla omkull i transporten.
Väl framme konstaterade veterinärerna att han var i dåligt skick och att han dessutom hade fått hjärtsvikt på grund av koliken! Han ramlade nästan ut ur undersökningspiltan när de skulle kolla hans ekg och jag trodde att han skulle segna ner och dö vilken sekund som helst. Efter flera liters dropp och vatten via slang i magen, sprutor för att pigga upp tarmarna och hjärtat, behandling mot eventuell toxisk chock av ex huggormsbett som kan ge just den här typen av hjärtsvikt så var tillståndet likadant och vi bestämde att jag skulle lämna honom och åka hem.
Nu sitter jag vid telefonen och hoppas att den INTE ska ringa. Om han blir bättre eller är likadan så ringer de imorgon, om han blir sämre ska de ringa inatt redan….













